1 år - del 3
Att vakna upp och se doktor Ann där vid sjuksängen gjorde mig lugn, jag frågade med ganska klen röst hur det hade gått och hon sa att det hade gått bättre än vad dom hade trott från början. Dom hade fått bort allt som såg och tagit bort extra med lymfkörtlar i bäckenet. Jag frågade om hon hade pratat med Ola och det hade hon. Jag kände mig lugn och somnade om. Jag vaknade till när dom skulle köra upp mig till rummet på avdelningen där jag skulle vara i 14 dagar, Ola var där och mötte mig och jag började gråta av lättnad, jag hade vaknat upp och jag skulle klara det här. Jag bad honom ringa mamma och jag tog luren och sa att jag var vaken men så trött att jag inte orkade ta emot besök och hon sa att de va helt okej, dom skulle komma dagen efter.
Efter några timmars vila kom sjukgymnasiterna in, dom vill gärna att man ska försöka sitta upp direkt för att få igång magen och tarmarna. De va ingen rolig historia kan jag säga. Även fast jag hade epiduralen och morfin så spände det och gjorde ont vid ärret på magen, inget litet ärr, 2 dm och någon cm, 16 nitar. usch! jag lyckades med hjälp av sjukgymnasterna sätta mig upp på kanten och satt där i ca 2 minuter och skakade jag så mycket att jag fick lägga mig ner. jag somnade om igen men vaknade inte så långt efter, tror klockan var 17 av en sån jävusk smärta och att jag int visste vart jag skulle ta vägen. Precis då kom doktor Ann in och såg på mig att sådär ont ska man inte ha, något är fel. Hon sprang ut och ringde akut till intensiven och dom kom o hämtade mig, det bokades en röntgen snabbt som tusan för och se så inget hade brustit. Att behöva ligga still på en brits, utsträckt efter en operation var inget skönt, har gabska många minnesluckor för detta. Fick komma tillbaka till intensiven och dom försökte sätta smärtpump med morfin, jag sa gång på gågn att det hjälper inte mot smärtan, jag blir bara mer väck i huudet av det men dom gav sig inte, till slut hade jag fått så mycket morfin att jag bara ville sova men de fick jag inte. För mycket morfin gör att man kan sluta andas och jag hade tydligen legat och andtas pyttesmå andetag och Ola och sköterskan fick hålla koll på mig så jag inte slutade andas. Sen kom smärtan igen och jag vaknade till. Fy fan jag ville bara försvinna iväg. Precis då skulle läkarna bytas av och jag fick en ny läkare som ifrågasatte varför man försökt så länge med smärtpump. Strax innan han kom in så hade man även sett att de va min epidural som hade åkt ut från ryggen. Den nya läkaren sa att om jag orkade och ville så kunde han testa och sätta en ny epidural på mig och det ville jag. På något lustigt sätt så fick jag en sån kraft att jag kupade med ryggen så mycket jag bara kunde för att underlätta för läkaren. Till slut efter några försök så gick det och kort där efter så kände jag att smärtan avtog. men fy fan vilken dygn det var.
Jag låg kvar på intensiven i 1 dygn till och sen fick jag komma upp på rummet igen. Ola sov över, mamma sov över, jag fick besök av fina vänner, min syster kom förbi ganska ofta och hängde. dom första dagarna efter så räckte inte epiduralen till utan de blev en hel del extra morfin men till slut så gick det, det vände och det smärtan avtog mer och mer.
I allt detta så skulle jag ju lära mig att sköta om min urostomi också, de gick väldigt smidigt vilket var väldigt skönt. efter några dagar så skulle jag börja öva på att gå igen. Jag fick ett gå bord, gick sakta sakta med en sköterska eller med Ola eller någon annan runt i korridoren. Det gick snabbare och lättare för varje dag. jag fick byta ut gåbordet mot en rullator och till slut kunde jag gå själv. Kommer ihåg när mamma och pappa kom ner igen för att hälsa på och jag kunde komma o möta dom gående själv utan hjälp. Det var en seger!
Jag fick till slut komma hem, hem till mitt och olas hem där jag kunde andas ut och sova ikapp. men sover inget bra på sjukhus med alla maskiner och piper och larm som tjuter. Dom första dagarna så sov jag mycket och började äta igen på riktigt. Dock så va kroppen i chock efter ett sånt stort ingrepp så jag hade svettvallningar till och från. Det började redan på sjukhuset och höll på några gånger varje dygn i 3 veckor. Men till slut gick det över och jag kunde sova en hel natt utan att vakna av att jag paniksvettades.
När man har gjort en så stor operation så finns det risk för att man får blodproppar, det fick jag ta sprutor för. Dom sprutorna kan vara det värsta jag vet, jag skulle ta dom i låren. Problemen är att det man sprutar in lägger sig som en klump under skinnet och svider som tusan, man får bölder och blåmärken och det gör så jäkla ont. Jag slutade ta sprutorna 1 vecka innan jag egentligen skulle för det gick inte.jag slutade även med järntabletterna och började äta mer järnrik mat istället.
Detta var i maj månad, i maj fick jag komma hem och efter 4-5 veckor hemma så fick det vara nog, jag skulle tillbaka till jobbet. Pallade inte stanna hemma en dag extra för de va så tråkigt. I mitten på juni började jag jobba deltid och från den första juli så började jag jobba heltid! Seger!
Vi firade midsommar med vänner och vi åkte till London, jag jobbade och Ola jobbade. Sen kom semestern, vi hade aldrig kunnat gissa på att vi skulle kunna ta semester sommaren 2016 men de kunde vi. Det var en riktigt härlig sommar :). jag gjorde ny rötngen i juni med för att se så allt såg bra ut och de gjorde det så jag kunde slappna av och njuta! bäst bästa bästa!