anotherjourney.blogg.se

Vad mycket man kan vara med om på 1 år egentligen. Tidigare har jag nog inte riktigt reflekterat över vad man gjort under ett år men detta år har ju varit en aningen speciellt. Den 3e februari damp det där beskedet ner. Jag kommer ihåg den dagen så väl. Jag var på jobbet och allt var som vanligt. Vid 12.30 tiden sa jag hej då till min kollega Malin och vi sa båda två att det kommer gå bra, det är ingen fara. Jag satte mig på bussen och åkte till sjukhuset. Mötte upp Ola på mottagningen och efter en stund fick vi komma in på ett rum. Sedan kom min läkare Ann och sjuksköterska Anna-Karin. Ann frågade lite försiktigt hur de va med mig och jag märkte på hennes tonläge att det va något dåligt som skulle komma. Jag kommer ihåg hennes exakta ord " Therese jag ska berätta hur det är och jag är så ledsen att behöva meddela att det är cancer ". Jag började panikgråta, Ola började gråta vilket jag aldrig sett innan. Vi grät, Ola höll hårt i min hand och vi förstod ingenting. Vi grät och grät och till slut så samlade jag mig och frågade miljarder frågor. Där och då klev jag in i en praktisk roll. Jag frågade hur mycket de visste, om hon kunde måla upp en bild, vad som skulle hända nu osv. Ännu visste vi inte hur illa det var för jag hade inte gjort något PET-röntgen. Vi satt där inne i något som kändes som en evighet och tillslut så gick vi. Mina föräldrar visste att jag skulle få besked den här dagen och jag hade lovat att ringa. Det tog emot att ringa och behöva säga detta, jag ville bara sätta mig på ett tåg upp till Norrköping och somna i mammas famn och bara vara ledsen. Men sen tänkte jag att jag inte kunde undvika samtalet och jag kunde heller ljuga. Jag började med pappa. Han var på jobbet och jag ringde och bad han stänga dörren och sätta sig ner. Sen sa jag det bara rakt ut " pappa jag har cancer och dom vet inte hur illa det är ". Pappa blev tyst en stund och jag hörde hur han höll ihop det förblir skull tror jag. Jag sa att jag ville berätta för mamma själv och likaså min syster. Jag ringde mamma och berättade på samma sätt. Mamma blev så chockad att hon inte kunde lyssna på mer. Hennes kollega körde henne hem och pappa lämnade också jobbet direkt. Jag ringde min syster som bröt ihop totalt men jag sa att jag är påväg hem, jag är bara 4 timmar bort. Dom hade alla mötts upp hemma och bara kramats och gråtit och väntade på oss. Jag ringde Angelica som var på jobbet, hon bröt ihop också.

Vi packade snabbt en väska, pratade om hur vi skulle göra nu. Vi kom fram till att vi ville berätta för de flesta personligen innan vi gick ut öppet med det. På tåget ringde jag min vän Rickard och berättade. Han hamnade nog i en chock. Jag ringde min chef som blev chockad och som kände att jag själv inte hade tagit in det hela, vilket jag inte hade alls. Kändes som att jag pratade om någon annan. Jag sa att jag ville berätta själv på jobbet så han bokade in ett möte med alla.

Vi kom hem till Norrköping. Pappa skulle berätta för sina systrar och bror, mamma skulle ta morfar och sin sida av släkten. Skönt att jag inte behövde göra det.

Pappa mötte upp oss på stationen och kramade mig så hårt och sa hur mycket han älskar mig. Vi satte oss i bilen och kom hem. Mamma tog mig i sin famn och sa att vi ska fixa detta, vi kommer fixa detta. Jag kramade min syster och sa att jag älskar henne så mycket.

På tåget hade Ola ringt sina systrar och berättat och han hade sagt att vi ville berätta gör deras föräldrar själva. Denna kväll satt vi uppe länge och pratade. Tror vi alla somnade av utmatthet senare. Dagen efter var en torsdag och vi gick förbi Olas pappas jobb och berättade för honom. När han kom hem berättade han för Olas mamma.

Vi åkte tillbaka till Malmö på torsdag kväll för jag skulle göra min första PET-röntgen i mitt liv på fredag eftermiddag. Jag samlade kraft och åkte till jobbet på morgonen för att möta mina kollegor. Jag träffade min chef först och jag såg att han va ledsen så jag bröt ihop igen. Samlade mig när alla kollegor kom in i rummet. Min chef lät mig få ordet och jag sa något i stil med " ni vet ju att jag varit borta en del och jag har fått veta att jag har cancer ". När jag sa ordet cancer så bröt jag ihop. Både Malin och Frida kom fram och höll om mig och sa att det kommer bli bra, det kommer lösa sig. Sen kramade jag om dom alla. Stackars Maiken hade precis börjat och jag hade bara träffat henne en gång innan, likaså Lina. Jessica var jobbigt att se ledsen för hon hade ganska nyligen förlorat en kollega i denna jävulskap till sjukdom. Några av dom satt kvar en stund efteråt, jag gick för att möta andra kollegor. Jag vad mina kollegor att inte sägs något än till någon och min chef ringde till säljarna, mina andra kollegor som inte bor i Malmö och berättade.

Jag gick och mötte Rickard, Jesper och Robin och berättade. Bad dom att inte säga något än för de va en person jag inte hade kunnat berätta för än och de var Ly. Jag ville berätta för henne personligen när hon kom hem från sin semester veckan efter.

Jag åkte och mötte upp Ola och gjorde den där röntgen. Fy fan vad jag avskyr den röntgen! Usch.

Efter undersökningen åkte vi hem till Norrköping igen. Lin jfaster hade kommit upp den helgen från Blekinge så jag fick träffa på henne också. Vi ägnade den helgen åt att berätta för våra närmaste vänner och det kal ha varit något av den mest känslomässigt jobbigaste helgerna i mitt liv. Men de va skönt att få berätta själva.

Vi åkte hem på söndagen och på måndagen väntade ett nytt möte på jobbet med Ly. Jag ville bara fråga om hennes resa egentligen men jag började gråta och tog hennes händer och berättade. Min starka vän som jag aldrig sett ledsen blev så himla ledsen och rädd tror jag. Jag frågade om hon kunde hjälpa mig att skicka ut ett mail skriver av mig till alla andra och det gjorde hon gärna. Ly följande med till sjukan den dagen för jag skulle göra en MR röntgen. Bästa Ly <3
Ola fick avlastas lite och Ly var med mig i rummet.

Sedan väntade vi. Väntade och vöntade på att få svar på alla undersökningar. Vi fick blombud var och varannan dag och så många fina sms och samtal till oss dom dagarna <3

Detta var startskottet på vår resa med cancer och detta var den första delen av min berättelse "1 år"