1 år - Del 2
Vi spenderade några extra dagar i Norrköping med familjen och väntade på svaret från röntgen, Vi blev uppringda och fick en tid och åkte ner till Malmö igen. Denna gången var det ett annat rum och jag minns att jag var så nervös att jag fick lägga mig ner på en säng. Sedan kom doktor Ann in tillsammans med sjuksyster Anna-Karin och hon berättade för mig hur det såg ut. jag hade en 4-5 cm stor tumör i min urinblåsa samt 3 infekterade lymfkörtlar. Tumören hade växt sig igenom blåsan. Hon kallade det fortfarande för regionalt så inga andra organ hade blivit drabbade. Hon förklarade för mig vad som skulle komma att hända nu och att jag inte behövde planera något själv utan hon skulle ta hand om allt och hon sa även att jag skulle förbli hennes patient genom hela min resa. Det gjorde mig något lugn i allt annat. Ann hade redan pratat med en onkolog och berättade för mig att jag skulle påbörja cellgifter om 2,5 veckor. Jag och ola kollade på varandra och bestämde oss för att njuta av sista tiden innan så vi spontanbokade flyg till Dublin. Åka över och umgås med vänner och ha några roliga dagar. De va det bästa beslutet vi gjorde!. Den resan gav mig en massa energi. Vi åkte även på spa i varberg över alla hjärtans dag, unnade oss lite extra.
Dagarna innan cellgifterna så skulle jag få en piccline i armen istället för en venport, det är jag glad för idag. Picclinen störde mig inget alls och det gjorde inte ont alls att få den insatt. Ola var med mig den dagen och det gjorde mig lugn. jag hann även skaffa peruken innan.
Dagen innan första första behandlingen så gick jag till frisören för att få mitt hår avrakat, Ola och Ly var med mig och vi gjorde det till en rolig stund :). Dagen efter var det dags, jag skulle ta mediciner innan för illamående samt försöka äta lite. Vi kom till sjukhuset och då fick jag träffa världens bästa syster Siv. jag kände mig lugn och trygg med henne och vi pratade om allt möjligt. jag var dock så nervös att jag började må illa direkt även fast jag inte skulle må illa av behandlingen alls. Bara av nervositet. Dagen efter skulle jag få nästa behandling och den skulle ta hela dagen, den gjorde mig väldigt illamående. Detta var på en torsdag och helgen som kom mådde jag skit. Låg i sängen nästan hela tiden och Ola hjälpte mig med allt. Gick och handlade saker jag var sugen på när jag kände mig hungrig, gav mig tabletter när jag mådde illa, ringa avdelningen och ställde miljarder frågor. Vi fick besök den helgen av vår fina vän Tom, han och Ola hängde lite och gjorde lite roligheter och det var skönt. På söndagen kom min syster som skulle bli vår inneboende i 3 månader. Det kändes bra att ha en till familjemedlem där :).
Veckan efter började jag vakna till liv igen, tror det var på onsdagen som det började vända. På torsdagen åkte vi hem till Norrköping för att krama om mamma och pappa lite. Dom hade kommit hem från Thailand dagen efter min behandling. Den resan hade dom bokat innan allt det här och jag ville verkligen att dom skulle åka. Dom behövde få komma iväg och andas ut lite och umgås med sina fina vänner. Samla energi. Det var skönt att få komma hem och bli ompysslad lite. Veckan efter så var det dags igen för nästa behandling. jag fick behandling varannan onsdag/torsdag. Denna gången mådde jag lite bättre, inte lika nervös. men jag blev tröttare. Några dagar efter åka jag och Ola iväg på vår Skånerunda. Det var en riktigt bra helg! Det gäller att göra roliga saker imellan varven så man orkar med det som är tråkigt och som gör en dålig.
Jag fick min tredje behandling och efter den behandlingen så skred vi till verket och gifte oss i rådhuset i Norrköping. Våra föräldrar var vittnen och det var en riktigt fin dag. jag kände mig så himla fin i min klänning.
Vi blev fotograferade, gratulerade, gick och åt en fin middag och checkade in på hotell. Dagen efter berättade för alla :).
på onsdagen veckan efter så skulle jag få min fjärde behandling men så blev det inte. Min onkolog kom in på rummet och meddelade att det inte blev mer cellgifter nu för det såg ut som att det inte hade fungerat. Ola och min syster var med mig den dagen och det tackar jag för. Det va inget positivt besked alls. Min syster bröt ihop och jag höll om henne och sa att det kommer bli bra. Min onkolog berättade att min andra läkare, docktor Ann skulle komma upp på avdelningen för att gå igenom allt igen inför operationen. Operationen skulle blivit av öndå men istället för om 10 veckor så skulle det bli nu, inom beloppet av 2 veckor. Vi gick igenom allt igen och det kändes bra. Vi åkte därifrån och jag ringde pappa och berättade om allt. Mamma och pappa satte sig i bilen och kom ner till oss och dagen efter så åkte vi till Norrköping och där stannade vi tills 3 dagar innan operationen.
Vi åkte ner till malmö igen och jag lämnade massa prover, dagen innan inskrivning så åkte jag till jobbet och hälsade på och åkte för att äta en gemensam lunch med mina kollegor. Det gav också mycket energi.
Vi kom till inskrivningen och fick träffa narkosläkaren, gick upp till avdelningen och jag fick mitt rum. Där möttes jag av alla fina sjuksystrar som tagit hand om mig dom 2 veckorna jag hade legat inne tidigare. Det var skönt att se dom och jag kände mig lugn, jag visste att dom skulle ta väl hand om mig. Vi åkte ner till operation där jag fick en epidural i ryggen som skulle sitta där sen i 1,5 vecka. Vi åkte upp på rummet igen och mamma, pappa och syster kom lite senare. Jag såg att dom höll ihop det för min skull, det va konstigt att säga hej då för vad sa man hej då till egentligen? Mamma har berättat för mig sen att efter att dom gick ut så hade hon skrikit rakt ut och min syster hade fallit i gråt. Dom hade kramats och lugnat sig.
Ola stannade kvar med mig över natten, den natten sov jag nästan inget alls. Så nervös :(. på morgonen fick jag ta en dusch och ta mig operationskläder. jag grät mig igenom allt. Jag var så nervös och när jag väl skulle bli nerkörd till operation så fick Ola följa med mig. han fick följa med hela vägen in till självaste operationssalen för jag va så nervös och rädd. han höll mig i handen och sa att det skulle bli bra. Jag höll honom i handen när jag somnade av narkosen.
jag vaknade ur narkosen och hade ont, jag hade varit borta i 11 timmar under operation och ytterligare några timmar efteråt. Dom hade ringt till Ola och berättat att jag var vaken och att det gått bra. jag fick morfin för smärtan och somnade igen. Nästa gång jag vaknade stor doktor Ann där och såg glad ut, hon hade positiva besked att ge :)